Kommentar: Allt är en show i USA – även valet
Johannes Gustavsson börjar sin USA-resa med att springa till Harris tal, funderar på hur personkulter växer fram och märker att allt känns lite som en Broadway-show – även politiken.
Jag öppnar dörren till hotellrummet, krånglar in resväskan och startar teven. En välbekant röst säger:
– Donald Trump has spent a decade trying to keep the American people divided and afraid of each other. That is who he is. But America, I am here tonight to say that is not who we are. That is not who we are, that is not who we are!
Kamala Harris talar inför en stor folkmassa i parken The Ellipse. Vita Huset ligger 45 minuter promenad från hotellet. Jag vänder ut i hotellkorridoren, öppnar Google Maps och trycker på hissknappen. Det här kan vara min enda chans att se en presidentkandidat med egna ögon – om än som en liten prick på långt avstånd.
Jag promenerar förbi ruffiga hus i Sursum Corda. “Can you spare some change?” är mantrat här. Och det luktar så mycket gräs att jag måste googla på om marijuana är lagligt i District of Columbia. Det är det. Jag promenerar förbi högljudda, kostymklädda sällskap i Penn Quarter. Jag undrar vad de jobbar med. Politik? Tech? Media? Lobbying, måste det vara, i alla fall. Svårt att veta. Men D.C. är maktens centrum – så här finns gott om viktiga personer.
Polisbilar med påslagna blåljus står uppställda i varje kvarter. Sirener hörs på avstånd. Svarta, tunga SUV:ar åker förbi och för tankarna till ett avsnitt av West Wing eller Succession. Jag kollar klockan, inser att jag nog inte kommer hinna se ens slutet på talet. Mycket riktigt. Jag möter en stor folkmassa, uppenbart på väg hem, och svär över mitt försenade KLM-flyg.
Jag hinner aldrig se Harris – inte ens en glimt.
Däremot får jag en ögonblicksbild över hur en amerikansk valrörelse kan se ut. För stämningen på gatan kan närmast beskrivas som den efter en konsert eller på en festival:
Jag möter unga tjejer med glitter i ansiktet, äldre par med matchande Kamala-tröjor och kompisgäng som styr fyllekäk i form av en pizzaslice från snabbköpet. Någon står vid en korsning med en skylt som lyder “Tuta för Harris!”. Varannan bil tutar.
Allt verkar vara en show här. Ralleys blir till en fest och alla verkar ha en högljudd åsikt. Det återspeglas också i marknadsföringen och kommunikationen: i tv-reklamer, på löpsedlar, i talkshows – och hos influencers, som kanske inte helt oväntat blivit allt viktigare för att nå ut till unga väljare.
Men varför skulle Harris och Trump behöva influencers, när de själva är föremål för en personkult? Amerikansk politik har alltid fascinerat mig, eftersom den här typen av frågor är legitima, till skillnad från hemma. Varken Kristersson eller Andersson lyckas uppbåda ett sådant engagemang, bortsett från unga fans i MUF eller SSU. Åkesson kommer väl närmast.
Blir vi allt mer amerikaniserade? Vad skiljer våra valrörelser åt? Vad kan vi lära oss av varandra? För att få svar på virrvarret av frågor som dessa spenderar jag närmare två veckor på andra sidan Atlanten för att försöka förstå, och ta med mig insikterna och inspirationen hem.
Jag börjar i huvudstaden Washington DC, fortsätter till Rocky-trappan i Philadelphia och valnatten, ja, den spenderar jag i New York City, kanske på någon valvaka, eller på stan. Och du får följa med – för att träffa politiska konsulter, journalister och väljare, som alla har olika syn på kampanjer, influencers, förstagångsväljare och TikTok!
Allt för att göra oss – dig och mig, du och jag – lite klokare.
Det är helt gratis att prenumerera, men du får gärna tipsa någon annan som du tror kan vara intresserad av nyhetsbrevet, eller stötta mitt arbete genom att skriva upp dig på en prenumeration (från 29 kronor i månaden). Vi hörs snart igen!